De två medlemmarna i The Embassy, Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson, är båda 40 år gamla och kommer från Göteborgstrakten. Vid sidan av musiken jobbar Fredrik i kassan på ett solarium och Torbjörn lastar apelsiner i Göteborgs hamn. De lärde känna varandra efter att Torbjörn kört in i en fontän med sin bil och fick tillbringa natten i fyllecellen på häktet där Fredrik arbetade som fångvårdare.
All ovanstående information kommer från The Embassy själva, men ska knappast betraktas som sanningen för det: Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson ser båda på tok för unga ut för att ha hunnit nå 40-strecket, Fredrik har inte skaffat sig den för jobbet obligatoriska solbrännan, och Torbjörn ser inte ut att ha lyft alltför många lådor med citrusfrukter i sitt liv.
Men kanske är ett bands egentliga historia oviktig så länge gruppens musik finns där med avslöjanden om både historia och nutid.
I mitten av november förra året släppte The Embassy sin debutskiva “Futile crimes”, ett tio spår långt album som genast
satte igång referenshaglandet hos kritikerna: såväl Pet Shop Boys och New Order som Cabaret Voltaire och Field Mice har nämnts i recensioner och artiklar, men själva tycker bandet att få saker här i världen är så ointressanta som det ständiga refererandet.
- En stor del av 90-talet har handlat om retrosnack. Det har varit ett ständigt sökande efter Sikta mot stjärnorna-band som bara gör saker som andra redan har gjort. Det finns en uttalad inställning i dag att alla ska härma det som redan finns, säger Torbjörn Håkansson.
Själva vill Torbjörn och Fredrik hellre se framåt.
- I dag ska allting ha en förankring och sättas i ett sammanhang vilket är helt ointressant. Vi har inget intresse av att vinna gratispoäng genom identifikation. Vi är ointresserade av historia och håller inte på med någon 80-tals-flört. Våra blickar är alltid riktade framåt, säger Fredrik Lindson.
Grundsättningen hos The Embassy är trummor och gitarr, men det instrument som tar störst plats är synten. En del av musiken skapar
bandet med hjälp av datorer och arbetet med låtarna går ofta ganska långsamt, något som både beror på duons perfektionistiska läggning och uppkomsten av tekniska problem som ingen av de båda bandmedlemmarna kan hantera.
Till inspelningen av “Futile crimes” tog duon hjälp av kompisar för att spela olika instrument och skivan producerades av gamle Soundtrack of Our Lives-medlemmen Björn Olsson.
Och de som kommer till en The Embassy-konsert kan inte räkna med en spelning av det slentrianmässiga slaget. I stället för att spela live med inhyrda kompmusiker framför The Embassy sina låtar singback, ett beslut som till viss del grundar sig på ren lättja.
- Folk blir ofta provocerade när de kommer till våra konserter och upptäcker att vi spelar singback, berättar Fredrik Lindson. Men det är ett medvetet val som vi har gjort. Dels är vi för lata för att repa, dels är det ingen självklarhet att det blir bättre om man gör det. En annan anledning till att köra singback är att det är enkelt och går att göra överallt.
- Vi gör det för att vi kan göra det, men det är inget självändamål. Vi kan vara två eller hundra på scen - det spelar ingen roll. Det viktiga är att vi går igång på det, säger Torbjörn Håkansson.
