Embassy Classics

Är musik verkligen en seriös sysselsättning?
F: Absolut, men utbudet har passerat efterfrågan.
T: Popmusik handlar om att förmedla idéer och förhoppningar samt att underhålla. Om man lyckas med det så ja, annars nej.

Om ni var en växt, vilken skulle ni vara då?
T: Äpple.
F: Äppleväxt.

Hur mycket tycker ni att man kan arbeta med musik?
F: En deltidstjänst på 75% skulle jag bedöma som lämpligt.
T: 10 min per dag.

Vart åker ni helst på semester?
T: Europa.
F: Till något jag saknar.

Vad är bra med att åldras som musiker?
F: Beror på vilken ålder man börjar åldras.
T: Att åldras handlar om avlärning och återlärning oavsett vad man valt att pyssla med, om man lär sig sitt hantverk för bra blir det man gör alltför välslipat och tråkigt.

Om ni skulle sätta på en embassy-låt hemma en solig lördagförmiddag, vilken skulle det vara? (eller grå fm, eller vinter, eller vår, eller snö)
T: Lyssnar aldrig på Embassy.

Kommer era flickvänner överens?
F: Det funkar.
T: Svår fråga, vet inte ens om jag kommer överens med Fredrik. Så, nej?

Vilken del av världen är ni nyfikna på?
T: Den inre.
F: Västeuropa.

Hur länge kommer embassy att finnas?
T: Tills imorn.

Om ni var en bil vilket märke skulle det vara?
T: Bilmärken är så hopplöst fula, ta Toyota tex vad är det för en krumelur?
F: Två-dörrars, white label.

Förklara ordet “worldmusic”?
T: Musik från hela världen.
F: Band med musiker från hela världen.

Ett Shakespeare citat: 
“If music be the food of love, play on,
Give me excess of it; that, surfeiting, 
The appetite may sicken, and so die.”
Reaktioner på det?
T: Jag ogillar frosseri, man måste leva försiktigt, eller dö.

De två medlemmarna i The Embassy, Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson, är båda 40 år gamla och kommer från Göteborgstrakten. Vid sidan av musiken jobbar Fredrik i kassan på ett solarium och Torbjörn lastar apelsiner i Göteborgs hamn. De lärde känna varandra efter att Torbjörn kört in i en fontän med sin bil och fick tillbringa natten i fyllecellen på häktet där Fredrik arbetade som fångvårdare.

All ovanstående information kommer från The Embassy själva, men ska knappast betraktas som sanningen för det: Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson ser båda på tok för unga ut för att ha hunnit nå 40-strecket, Fredrik har inte skaffat sig den för jobbet obligatoriska solbrännan, och Torbjörn ser inte ut att ha lyft alltför många lådor med citrusfrukter i sitt liv.
Men kanske är ett bands egentliga historia oviktig så länge gruppens musik finns där med avslöjanden om både historia och nutid.
I mitten av november förra året släppte The Embassy sin debutskiva “Futile crimes”, ett tio spår långt album som genast
satte igång referenshaglandet hos kritikerna: såväl Pet Shop Boys och New Order som Cabaret Voltaire och Field Mice har nämnts i recensioner och artiklar, men själva tycker bandet att få saker här i världen är så ointressanta som det ständiga refererandet.
- En stor del av 90-talet har handlat om retrosnack. Det har varit ett ständigt sökande efter Sikta mot stjärnorna-band som bara gör saker som andra redan har gjort. Det finns en uttalad inställning i dag att alla ska härma det som redan finns, säger Torbjörn Håkansson.

Själva vill Torbjörn och Fredrik hellre se framåt.
- I dag ska allting ha en förankring och sättas i ett sammanhang vilket är helt ointressant. Vi har inget intresse av att vinna gratispoäng genom identifikation. Vi är ointresserade av historia och håller inte på med någon 80-tals-flört. Våra blickar är alltid riktade framåt, säger Fredrik Lindson.
Grundsättningen hos The Embassy är trummor och gitarr, men det instrument som tar störst plats är synten. En del av musiken skapar
bandet med hjälp av datorer och arbetet med låtarna går ofta ganska långsamt, något som både beror på duons perfektionistiska läggning och uppkomsten av tekniska problem som ingen av de båda bandmedlemmarna kan hantera.
Till inspelningen av “Futile crimes” tog duon hjälp av kompisar för att spela olika instrument och skivan producerades av gamle Soundtrack of Our Lives-medlemmen Björn Olsson.
Och de som kommer till en The Embassy-konsert kan inte räkna med en spelning av det slentrianmässiga slaget. I stället för att spela live med inhyrda kompmusiker framför The Embassy sina låtar singback, ett beslut som till viss del grundar sig på ren lättja.

- Folk blir ofta provocerade när de kommer till våra konserter och upptäcker att vi spelar singback, berättar Fredrik Lindson. Men det är ett medvetet val som vi har gjort. Dels är vi för lata för att repa, dels är det ingen självklarhet att det blir bättre om man gör det. En annan anledning till att köra singback är att det är enkelt och går att göra överallt.
- Vi gör det för att vi kan göra det, men det är inget självändamål. Vi kan vara två eller hundra på scen - det spelar ingen roll. Det viktiga är att vi går igång på det, säger Torbjörn Håkansson.

“Tell me” finns i en helt ny version på “Tacking”, hur ställer ni er till den första versionen idag?

F: Vi brukar ju vara väldigt noga med var vi lämnar ifrån oss, men i det här specifika fallet ville vi verkligen bidra med något. Så det fick bli Tell me fastän vi visste att den ännu inte var definitiv. Sen trodde vi ändå ingen skulle höra den. Men låtens karaktär finns ju där, det är mest det tekniska som brister. Tro oss, det kunde varit mycket värre

T: Den första versionen är stillastående på ett smygande vis, som en lång pustning. En bra demo som inte håller samma klass som Tacking-versionen. Vi kunde nog blivit ett helt ok laptopelektronikaband om vi fortsatt pusta.


Jag tycker att “Tacking”-versionen har vänt en vemodig stämning till en positiv, som går helt i linje med övriga låtar på skivan?
Varför gjorde ni om “Information”?

F. Originalversionen råkade spelas in under en väldigt negativ period. Det var den stora låten som skulle bli en sån enkel match att fånga på tape, men som istället blev chockerande utsmetad. Vi gjorde om den lite och kom därmed närmare grundidén.

T: Perioden i sig var inte negativ, men definitivt personkemin. Björn Olsson var bitter efter Futile Crimes-inspelningen och ville ge igen. Och vi försökte bevisa att vi hade något att mer att komma med och var stressade och naiva, som vanligt. “Wearing our pop art hearts on our sleeves” är bitvis brilliant, bitvis outhärdlig. Men båda versionerna fyller sin funktion, saken är utagerad.

Angånde vemodet, så är vi helt ointresserade av att fånga en enda specifik känsla. Att som ett statement säga, jag känner sorg eller jag är glad är fruktansvärt. Vi vill förmedla en komplett mänsklighet, en slags vardaglig fest, det är hela oss eller ingenting.

Berätta gärna mer om den negativa personkemi-perioden, och, hur ni kom ur den?
Vad var det med Futile Crimes-inspelningen som gjorde Björn Olsson bitter?

T: Jag har inte kommit ur någonting. Embassy har alltid handlat om konfrontation, först mellan mig och Fredrik sedan inklusive allt annat. Vi vill bara göra rätt för oss, stå upprätta. Björn fick för sig att vi blåste honom ekonomiskt och mentalt, det tror han fortfarande trots att vi alltjämt betalar.

F: Det var ungefär samma utfall av vårt psykologiska spel som varit vår tillgång, som blev vår motgång. Det var oundvikligt. Uppgången blev vårt fall. Men om någon nån gång skulle få för sig att ge oss några pengar så kommer jag avsätta minst en halv procent till Olsson. Det är han värd.


Kommer ni att jobba med Björn igen?

F. Jobba vet jag inte. Björn har endast jobbat en vecka i sitt liv. Med korv. Däremot träffas vi en del. Men han måste ju först och främst flytta tillbaka studion till stan. Jag gillar inte att spela in under såna där fejkidylliska former.

T: Alltså missförstå mig rätt, jag tycker mycket om Björn och han är bra på riktigt. Det finns något ömsesidigt mellan honom och Embassy, tror jag. Vi behöver dock honom mer är han behöver oss, vilket givetvis är ett problem om han vet om det.